och ungefär där fick jag nog av att vara arbetslös, nu vart det en massiv ångest blandat med en viss missnöjdhet, förstår inte hur allt kunde gå åt helvete precis som det gjorde. känns som att jag borde sluta att försöka mig på saker, för varje jävla gång man känner att någonting går bra eller har en bra känsla av någonting så är det alltid något som sätter krokben på en så man får grus i hela jävla ansiktet och damm i lungorna så man inte kan andas. i hela mitt liv så har jag alltid haft en saftig rad av missar, allt från att vara mobbad och utstött i lågstadiet till att få sparkar rakt mellan benen av skolor och arbetsgivare. det skulle inte kunna vara så att jag fått en förbannelse över mig? att jag aldrig ska lyckas med att få till det med någonting?

och vart är stödet från familjen? det är fanemig inte ofta man får höra "fan vad duktig du är!" eller "du behöver inte hjälp med någonting?" kanske är lite överdramatisk nu men det känns fan som att det egentligen inte är någon som verkar bry sig. alla bara påpekar det självklara som att "ah, nu är du arbetslös" och annat meningslöst och inte alls vidare uppmuntrande skit.

vet inte ens hur det kommer bli med Göteborg nu eftersom jag först och främst måste ha en inkomst men det finns ingenting i varken Uppsala, Stockholm eller Bålsta som jag ens skulle röra med en tång, jag kunde inte hata dessa tre städer mer än vad jag gör just nu, tack men nejtack!

är bara otroligt less just nu, kan det vara ångesten över att ha fyllt tjugo eller är det studenten som spökar? hur som helst så är jag fed up with it och jag vill inte försöka mer om jag inte ens kan få en liten smak av tur.