värdelöst

varför är det så att så fort som jag kommer hem från någonting jag verkligen tycker om så känner jag direkt ett hugg i bröstet och att jag går rakt in i en vägg? det är nog inte bara jag som säger så här men jag hatar seriöst det här rummet, jag hatar den här så kallade "staden" och jag har aldrig hatat människorna lika mycket som jag gör just nu, era äckliga jävla wannabe-storstadsbor!

kan inte ens börja att beskriva hur många timmar jag ägnar mig åt att drömma mig bort till något helt eget, ett ställe där jag får göra precis vad jag vill, inreda och leva precis som jag själv behagar.

och inte nog med det, jag saknar smaken av dina varma läppar, jag saknar ditt leende. jag hör inte hemma här, jag har aldrig gjort det och jag kommer aldrig göra det.